100 dagar av dysterhet…

I dag gick solen ner 1 timma tidigare än i går – eftersom vi återgått till normaltid och ställt tilbaka klockan.

Nu väntar 100 dagar av kyla och mörk dysterhet, och för varje vinter känns det allt tyngre att uthärda. Inte förrän i slutet av januari märker man tydligt att dagarna blivit längre, och att solen syns allt mer och allt starkare. Och skulle man själv inte märka det, så kan man se det på att krukväxterna börjar sträcka sig mot ljuset och försiktigt provar att skjuta nya skott, efter att ha kurat dystert under den mörkaste tiden.

Under februari ökar dagslängden snabbt, gusskelov, men det är ofta den kallaste och mest snörika delen av vintern…

Jag minns med saknad vintern 1987, då jag bodde på landet på Mallorca från början av januari till den sista mars. Jag passade huset åt en pensionerad kollega, som skulle på sitt vanliga vinterbesök i Sverige. Det var på många sätt tre ljuvliga månader, då jag promenerade på smala byvägar, barbent i solen och med sommarkjolen vajande för en ljum bris. Jag plockade vild sparris, som växte rikligt längs stengärdsgårdarna, och åt sparrisomelett till lunch nästan varje dag. Och jag köpte ”Hundra år av ensamhet”, av Gabriel García Márquez, och försökte läsa den, på spanska…

När jag skulle flyga ner till Mallorca gick inga båtar mellan Skåne och Köpenhamn, eftersom Öresund var fullt av tjock, ogenomtränglig is, man måste ta sig via Helsingborg-Helsingör. När jag kom hem igen den sista mars var det fortfarande en väldig massa is i Sundet, men färjorna Dragör-Limhamn gick trots allt – men vilket förfärligt oljud när tjocka isflak ideligen slogi skrovet! Det var litet chockartat.

Och plötsligt är det vinter!

Stora snöflingor – de största jag någonsin sett, de var som vita, fluffiga potatischips! – föll i går eftermiddag och kväll rikligt över alla blommande snödroppar och krokusar, alla spirande perenner och alla yttertrappans krukor med mer än decimeterhöga tulpaner och narcisser! Och träden står som nyklädda brudar, med en lysande vit skrud av den renaste snö… En decimeter blev snötäcket, innan snöandet upphörde!
mininarcisser_snow_www.jpg
Alla lökkrukorna står nu med en hög mössa av fluffig snö, och mini-påsklliljorna som börjat slå ut ser häpna och besvikna ut: ”VAR det inte vår!?!”, frågar de förvirrrade när jag föser undan en del av snön. Jo, visst är det vår – detta är bara ettt tillfälligt och kortvarigt bakslag, lugnar jag dem, inget för vare sig narcisser eller narcissister att låta sig nedslås av! Om ett par dagar har solen töat bort allt, och när jag fyller år på fredag ska det vara VÅR igen!