Till – nästan – sista andetaget…

I förrgår trodde jag att jag skulle ta mitt sista andetag.
Jag hade haft tungt att andas en längre tid, och det blev sakta mycket värre under värmeböljan. Men i fredags blev det plötsligt ännu mycket värre, och ytterligare ännu värre under helgen, jag hade varken ork eller aptit att äta något,och jag hade svårt att sova eftersom jag inte kunde andas ordentligt. På måndagen hade jag en tid hos min tandläkare, så jag kämpade mig ut till min bil – det tog mig tio minuter att gå de tio meterna från ytterdörren till bilen – och satte mig flämtande bakom ratten.
Kippande efter luft körde jag de två milen till Vårdcentralen i Hörby, styrde runt till baksidan där Folktandvården huserar och stannade bilen på en grässlänt alldeles intill ytterdörren. När jag tryckte på dörrhandtaget svängde bildörren upp av sig själv, p g a lutningen, och jag försökte resa mig från bilsätet men orkade inte.

På en bänk i solen satt två lunchpausande personal från VårdCentralen, och de handlade raskt! Strax hade de hämtat en rullstol och hjälpt mig över i den, men när de rullade förbi tandläkaren lyfte jag matt ena handen mot tandläkarentrén och lyckades flämta fram ”Ska t… tandl…!” – men VC-personalen var ju klokare än så och rullade mig i snabb fart in på ett akutrum på VC. Där fick jag en andningsmaskin med luftrörsvidgande medicin, en liten klämma på ena pekfingret och en tunn slang som pyste ut syre genom ett par små hål under näsborrarna. Sådana där fingerklämmor (som tydligen mäter blodets syrehalt) och tunna syreslangar har jag förut bara sett på sjukhusserier på teve, så det kändes plötsligt väldigt amerikanskt där i det skånska akutrummet. Och någon kollade blodtrycket, flera gånger till och med, och någon strök vänligt undan håret från mitt ansikte. Det hände så mycket på en gång och överallt, så jag kände mig som en hackande tävlingsbil som lyckats hosta sig in på depån för att få en massa fel blixtsnabbt åtgärdade av högkompetenta änglar mitt under ett racerlopp på Le Mans.

Efter en stund blev min andhämtning mindre flämtande, och plötsligt stod doktorn där – och lyckligtvis var det inte doktor House, för då hade jag väl fått hjärt- och lung- och njurtransplantationer och en massa mystiska mediciner innan han slutligen  efter flera dagars grubblande och underliga undersökningar kommit fram till att det kanske var ett svårt astmaanfall. Den riktige doktorn knackade på min bröstkorg och lyssnade på lungorna – och de lät ju inte alls bra. Och doktorn var inte nöjd med syresättningen i blodet, så de ökade givan i nässlangen.
Min andning blev sakta men stadigt bättre, jag hängde med svankande rygg mot den höga britsen – fortfarande sittande i rullstolen – och kunde så småningom sluta flämta och började känna mig vid liv igen. Men de ville ändå skicka mig till Lund för ytterligare undersökningar, fast det vägrade jag: ”Min hund är ensam hemma!” Jag var benhårt oemottaglig för deras övertalningsförsök, vilket i mitt fall måste betraktas som ett säkert tecken på tillfrisknande.
Sedan fick jag ytterligare andra mediciner, inhalerade det ena och det andra – och andningen blev stadigt bättre. Till slut vågade änglarna släppa mig, med order om att återkomma dagen efter – i går – vilket jag lovade och gjorde. Och så skulle jag hämta ut mediciner på apoteket innan jag körde hem, vilket jag lovade och gjorde.
Var inom hos tandläkaren innan jag skulle hem, och tandläkaren ansåg att jag hade fullt laga förfall så jag slapp avgift för uteblivet besök. ”Jag var faktiskt här i tid!” påpekade jag stolt, och en av de vitklädda personalänglarna hade skrivit upp mitt personnummer i handflatan och snabbt varit inne och förklarat situationen för Folktandvården, så tandläkaren var nog bara tacksam över att VC hade kidnappat mig.

När jag kom ut till bilen igen efter tre timmar stod den kvar – utan böteslapp – och jag tänkte: ”Om man parkerar så här borde man ha en röd Lamborghini, eller åtminstone en Porsche!
Inte en gammal Golf med rostskador…
Ursäkta att det här blev så långt, men jag hade inte tid att skriva kortare. För att citera Pascals avslutande ord i ett långt brev till en vän. Eller om det nu var Descartes.

”Inga djur kom till skada…”

Det slog mig efter samtalet med VårdCentralen att sköterskan nog snarare trodde att jag fått en allvarlig skallskada, när jag sa hur jag fått mina revben brutna:
”En snigelskada”, förklarade jag när jag ringde VårdCentralen för att fråga hur jag kunde märka ifall jag hade fått en lunga punkterad. ”Öööh… Halkade du på… en SNIGEL?!?” frågade sköterskan tveksamt efter en kort och misstrogen tystnad.
Nää, jag skulle aldrig trampa på en snigel!” svarade jag. ”Det gick mer komplicerat till än så, men jag försäkrar att inga  djur kom till skada under skapandet av mina revbensbrott!”
Och så fick jag veta att om man har svårt att andas så kan det vara tecken på en punkterad lunga. ”Jag tycker du andas litet tungt…” sa sköterskan med nytänt hopp. Hon ville tydligen hemskt gärna öka patientkön i väntrummet.
”Äsch, det är bara min vanliga astma”, sa jag nonchalant överseende till henne.
Gu´vet vad hon tänkte och trodde om mig, som inte ville uppsöka Vården medan jag ännu var vid liv, men jag hoppas att min snigelskada kom in i min journal. Det vore ganska kul, som exempel på udda skador som vi excentriska människor kan ådra oss!

Eftersom de ändå inte har röntgen på min närmaste VC, 2 mil bort, så stannade jag kvar i sängen med mina värktabletter och min värmedyna. Lugn och ro och elektrisk värmedyna är åtminstone tröstande, och jag tror benfast (aj, nu knakade det i revbenen igen!) på att värme bidrar till att lindra det mesta från ömma muskler till influensa och öroninflammationer.
Och hjälper inte det, så hjälper alltid små portioner utsökt choklad.

Jag är en bruten kvinna…

(Låter inte det märkligt? Brutna män har man ju hört talas om många gånger, men själv har jag i alla fall aldrig hört talas om brutna kvinnor – bara böjda… ”Kvinnor är som gräset, som böjer sig för vinden – män är som ekar som trotsar stormen, och knäcks och bryts.”)
Nåväl, jag är bruten, åtminstone delvis – jag har brutit några revben, och det gör j-kligt ont kan jag tala om! Det pinsamma är att det inte är en häftig sportskada utan en snigelskada… Inte på så sätt att jag halkat på någon snigel – ingen skugga må falla på mina sniglar – utan min egen tanklöshet när jag skulle lägga ut mat till mina ute-pantrar.
Jag har ofta svårt att somna, och jag hade tagit en insomningstablett och satt mig i sängen – när jag plötsligt kom på att jag glömt lägga ut gurka på yttertrappan, dit några pantersniglar brukar komma på nätterna. Jag skar några skivor av en slanggurka, delade dem tvärsöver och gick ut för att lägga dem på yttertrappan. Pantrarna var redan på plats, och jag spridde ut gurkan på de båda översta trappstegen. Då fick jag syn på en panter med ovanligt vackert mönster, och den verkade uppvakta en annan snigel fast de inte verkade vara tillräckligt gamla för att för att få ha lagligt sex. De kröp på undersidan av överkanten på en kruka, så jag måste böja mig ner för att se ordentligt, och till slut stod jag dubbelvikt och studerade sniglarna, utan att hålla i trappräcket.
DÅ – slog insomningstabletten till, jag förlorade balansen och rasade nedför hela trappan! Jag tror jag slog en volt, men jag hann inte uppfatta skeendet, jag satt bara plötsligt nedanför trappan med fötterna konstigt inkilade under rumpan.

Helt oskyldig panterbaby

Det tog en stund att komma på benen igen, delvis genom att dra mig upp med hjälp av trappräcket. Jag kände mig rejält mörbultad och skyndade mig (men försiktigt!) in till sängen. Så onödigt att ramla sådär – jag vet ju att tabletterna slår till plötsligt! Jag har många gånger vaknat efter några timmar, sittande i sängen med laptopen i knäet och huvudet på tangentbordet. Men jag skulle ju bara lägga ut mat till mina pantersniglar, så om jag bara inte varit så nyfiken på de båda sniglarna på krukan hade allt gått bra!
Dagen efter hade jag bara ont i nästan alla mjukdelar, framför allt höger skinka och vänster lår, men sedan började revbenen värka på vänster sida. Nä, inte ”värka” – de började göra så ont att jag nästan skrek när jag måste röra mig! Turligt nog hade jag värktabletter hemma, och i dubbel dos och med en elektrisk värmedyna lindad mot vänster del av bröstkorgen blev det uthärdligt. Men det knakar och knäpper i revbenen när jag rör på mig, bara att sträcka ut armen litet för att lyfta kaffekoppen får mig att kvida tyst.
Och nu har jag talat med Vårdcentralen, och de vill att jag åker in och blir kollad. Det vill inte jag, men det kanske är bäst att lyda doktorn…