100 dagar av dysterhet…

I dag gick solen ner 1 timma tidigare än i går – eftersom vi återgått till normaltid och ställt tilbaka klockan.

Nu väntar 100 dagar av kyla och mörk dysterhet, och för varje vinter känns det allt tyngre att uthärda. Inte förrän i slutet av januari märker man tydligt att dagarna blivit längre, och att solen syns allt mer och allt starkare. Och skulle man själv inte märka det, så kan man se det på att krukväxterna börjar sträcka sig mot ljuset och försiktigt provar att skjuta nya skott, efter att ha kurat dystert under den mörkaste tiden.

Under februari ökar dagslängden snabbt, gusskelov, men det är ofta den kallaste och mest snörika delen av vintern…

Jag minns med saknad vintern 1987, då jag bodde på landet på Mallorca från början av januari till den sista mars. Jag passade huset åt en pensionerad kollega, som skulle på sitt vanliga vinterbesök i Sverige. Det var på många sätt tre ljuvliga månader, då jag promenerade på smala byvägar, barbent i solen och med sommarkjolen vajande för en ljum bris. Jag plockade vild sparris, som växte rikligt längs stengärdsgårdarna, och åt sparrisomelett till lunch nästan varje dag. Och jag köpte ”Hundra år av ensamhet”, av Gabriel García Márquez, och försökte läsa den, på spanska…

När jag skulle flyga ner till Mallorca gick inga båtar mellan Skåne och Köpenhamn, eftersom Öresund var fullt av tjock, ogenomtränglig is, man måste ta sig via Helsingborg-Helsingör. När jag kom hem igen den sista mars var det fortfarande en väldig massa is i Sundet, men färjorna Dragör-Limhamn gick trots allt – men vilket förfärligt oljud när tjocka isflak ideligen slogi skrovet! Det var litet chockartat.

Jag fruktar frosten…

som obönhörligt smyger allt närmare.
Det har känts rejält kyligt de senaste två-tre morgnarna, har nog inte varit mer än ett par plusgrader nattetid. Enligt SMHI:s lokala prognos för mitt område ska det bara bli EN plusgrad i natt…
Varför föddes jag inte i södra England, som har ett klimat som jag stortrivs i! Milda vintrar, sällan för heta somrar. Att det regnar mycket i västra delen av England blev jag varse när jag bodde en vinter i Cornwall, där de brukade säga ”A shower a day, and two on Sundays.” Men gräset var grönt hela vintern, och inte en snöflinga i  sikte! Den vinter jag bodde i Hampshire hade det faktiskt snöat en morgon, och alla ungar blev som tokiga av glädje, och gjorde fina snögubbar med morotsnäsor, stenögon och färgglada halsdukar. Men på tredje dagen var det bara platta högar av smält snö kvar av alla snögubbarna…  Sådana vintrar är helt okej för mig!

TisdagsTema: Vinter

Äntligen har jag kunnat använda ett foto ur mitt arkiv! Det är taget med min allra första digitalkamera, en vackert blåmetallic Agfa, som jag inte minns vare sig modellbeteckning eller pixlar för. Det kändes magiskt med digitalkamera – men i dag ser jag ju att skärpan inte var den allra bästa, och att den led av s k kromatisk abberation (en term jag lärde mig när jag läste tester inför köpet av min nya kamera, min tredje digitala).
Men jag visar ändå fotot, för den märkliga isbildningens skull:

Det är taget 15 januari -02, och det hade varit väldigt kallt ett bra tag. Så blev det plötsligt en halv plusgrad, regn och hårt pinande vind. Regndropparna frös på det underkylda trappräcket och clematisens slingrande rankor, och vinden gjorde att isen byggdes på flera cm i sidled!
Trots de tekniska bristerna gillar jag det här fotot, och återupplever min häpnad vid den första anblicken av denna fantastiska ”rim-is”.
TisdagsTema – en utmaning för din kamera varje tisdag