”Vi ska ha främmande”

I min familj, ja i hela min minimala släkt, användes ett uttryck som jag fann märkligt redan när jag var barn: ”Vi ska ha främmande”. De som avsågs var inte vilt främmande människor, eller ens bara flyktigt bekanta – det var vänner och släktingar!
Jag vet inte om detta är ett speciellt skånsk uttryck, men nog är det märkligt?!?
Jag kom att tänka på det när Carolina svishade förbi mig i lanthandeln i dag, med de glada orden: ”Jag har bråttom, vi ska ha gäster!”
”Gäster” låter vänligt och trevligt och välkommet, men ”främmande” inger mig ingen känsla av glad samvaro.
Själv har jag aldrig ”främmande”…

Handdukens Dag i dag!

I dag firar vi Handdukens Dag som en tribut till författaren Douglas Adams, som gav oss den moderna kultklassikern ”Liftarens guide till galaxen”. Vi firar dagen genom att hela dagen bära med oss en handduk, vart vi än går, och det ska förstås inte vara en simpel frotte’handduk från Ikea, enligt min åsikt, utan en vacker handduk i linne eller bomull. Kanske med ett påbroderat citat från Liftarens guide, t ex det lugnande rådet ”Don’t panic!”
Jag har faktiskt inte läst Liftarens guide – märkligt nog, för en som tycker så mycket om den – men däremot gick den som radioteater i BBC, med korta avsnitt varje dag, en av de vintrar jag bodde i England. Det var lika härligt att lyssna på varje dag!
Finns det något mer litterärt verk som fått sig tilldelat en egen Dag, över en stor del av världen?
P.S. Hittade ett kusligt aktuellt citat när jag googlade på Liftarens guide: “Anyone who is capable of getting themselves made President should on no account be allowed to do the job.” Var han synsk, Douglas Adams…?

Inte tappa trosorna!

Det har varit ett par härligt soliga, varma dagar här, men jag går klädd i byxor trots det – alla veckor av illamående och uppkastningar undr februari-april har gjort att min kroppsvolym har minskat märkbart. Om jag byter till kjol kommer jag att tappa trosorna!
Det vore minnesvärt i den här stillsamma lilla byn, där inte mycket händer, och jag skulle under decennier bli ihågkommen som ”Ursula, hon som tappade trosorna mitt på Per Bings väg, utanför affären!”
Jag vill inte att en sådan chikan ska bli mitt eftermäle. Har köpt ett par nya, mindre trosor och ska sy in de gamla så snart jag träffar en fungerande symaskin.
Det positiva är att två tunna, hellånga sommarklänningar som jag är mycket förtjust i nu kommer att sitta väldigt snyggt och elegant på mig…

Möss och människor – och morfin

Den senaste veckan har det inträffat tre nya saker. Det första är att jag fått nya värktabletter, med litegrann morfin. De hjälper en aning bättre än de tidigare, Panodil och liknande som knappt hjälpte alls, men jag har fortfarande rejält ont så fort jag reser på mig. Inte kul alls.
Det andra är att jag fått in en mus i huset. Den smet in när jag lämnade ytterdörren vidöppen en mycket kort stund, medan jag gick ned till frysen i källaren. När jag gick in igen hörde jag ett litet prassel när jag passerade genom hallen, ett typiskt musprassel.
Jag har bara fått in möss en gång tidigare, för mer än tio år sedan. Efter en del letande tillsammans med min lilla papillon Pillan upptäckte jag hur den kommit in: vid en rörgenomgång från källaren, och det lilla hålet täppte jag snabbt till med cement. (Betonghus är bra mot möss!) Musen lockades in i en burfälla, med en chokladbit som frestelse, och sedan tog jag med buren i bilen och öppnade intill en bondgård långt härifrån. Musen kilade genast ut och försvann snabbt i gräset.
Den nuvarande musen hittade snabbt en halv honungsmelon, som låg på en meters höjd i den svala hallen p g a platsbrist i kylen. Varje morgon kan jag se hur den ätit mer av melonen, gropen blir större och större. Hoppas kunna fånga den snart, och flytta den till en trevlig bondgård…
Det tredje är väldigt trevligt: en mycket liten mansperson, som bor bara några hus från mig. Ja, han är ju ingen man ännu, bara en mycket liten pojke på ca 1 1/2 år. Jag har stött ihop med honom i lanthandeln tidigare, men han har varit väldigt blyg. Men i lördags träffade jag honom igen. Hans mammas moster Marina passade honom i familjens gemensamma hem, medan föräldrarna var fullt upptagna med att renovera och fräscha upp sin lanthandel.
I lördags, när jag satt i deras kök och samtalade med Marina, kom lille Mateos storebror Sandino hem från familjens lanthandel och hade ett par chokladkakor med sig – och Mateo ville natutligtvis ha choklad! Men eftersom han är allergisk fick han ingen choklad, vilket förståeligt nog utlöste ett väldigt frustrationsgråtande. Han grät och skrek ock kinkade, och han var otröstlig.
Men så såg jag att han gjorde en lustig liten rörelse med tungan: han han stack ut tungspetsen och drog sedan snabbt in den igen. Jag började göra likadant, medan jag tittade på honom och log, och det fick tyst på gråten och kinkandet! Sedan satt vi där vid köksbordet – Mateo i Marinas trygga famn – och kommunicerare med tungstickanden och glada kluckanden, som gjorde oss alla tre på väldans gott humör!

Rum hos Rosie: Ankomsten

När jag reste till London i oktober 1980 var det första gången jag hade bostad ordnad redan före resan. Jag hade fått kontakt med en nordirländska, Rosie, genom en lapp i ett kvinnligt konstnärskollektiv, och vi hade växlat ett par brev före min avresa. Jag reste via Esbjerg, jag var fruktansvärt förkyld, hade fått en blixtrande migrän på tåget genom Danmark och inte sovit en blund sedan jag åkte hemifrån. När tåget kom fram till Liverpool Street Station orkade jag inget mer än att ragla ned på perrongen, ringa Rosie, sätta mig på min resväska och bara vänta på att bli hämtad.
Och Rosie dök upp, glad och energisk, och förde mig och min resväska ut till den rostigaste, skruttigaste bil jag någonsin sett på någon gata. Rosie hade parkerat på förbjuden plats, körde obekymrat skrattande mot enkelriktat bakom stationen och pratade glatt hela tiden. Jag hade så ont i huvudet och mådde så eländigt att jag inte klarade av att lyssna.
Efter en vådlig bilfärd ut till den fattiga stadsdelen Hackney parkerade Rosie bilen på en gata med sammanbyggda gamla 3-4 våningar höga hus – sådana man kan se i engelska filmer, ni vet.
Rosie hjälpte mig in, erbjöd mig valfritt rum på bottenvåningen och bäddade tyst sängen som fanns där. Jag satte mig på sängen, Rosie tittade granskande på mig en stund, och frågade: ”Do you have naturally curly hair?” Det hade jag inte, det var ganska nypermanentat. Hennes nästa fråga var: ”Are you straight or are you lesbian?”
Jag anade på Rosies ton att hon skulle bli besviken över mitt svar, men jag bekände att jag var straight.
Sedan gick Rosie för att laga örtte åt mig, jag kröp ner mellan lakanen och ville bara sova och bli fri från min migrän. När Rosie kom med teet tassade hon på tå, jag halvsov och var tacksam över att det inte blev mer förhör den dagen.

Fest i byn!

Det har plötsligt kommit liv och lust till den lilla byn där jag bor! Från att ha varit en sömnig, trött byhåla där det förflutna ofta kändes mer närvarande än det nuvarande, och där framtiden såg dyster och ibland ganska hopplös ut, har det plötsligt blivit liv och lust i byn – det känns som ett mirakel!
Och detta tack vare två kreativa, energiska eldsjälar som kommit hit med varma vindar från Paraguay.
Lanthandeln i byn har fört en ganska tynande tillvaro i många, många år, och bytt ägare flera gånger, och rentav varit nära att läggas ned helt. Väldigt många bybor handlar i storköpen på väg hem från jobbet, eller från barnbarnen, eller besök på vårdcentralen eller apoteket. De har oftast bara slunkit in i lanthandeln när de plötsligt upptäckt att de genast behövde något som de glömt handla i storköpet… Så håller man inte liv i en lanthandel!

Men sedan de nya ägarna tog över den 1 april har det börjat komma folk till affären, fler och fler! De handlar, de samtalar med varandra i stället för att bara heja, de trivs och skrattar och utbyter ide’er, tips och tankar. Själv har jag blivit bekant med flera kvinnor som jag aldrig pratat med förut men som verkar väldigt trevliga och varit mycket givande att samtala med! Det är en riktig energikick att handla och mingla i lanthandeln. :-) Och så har jag upptäckt den godaste blåmögelost jag någonsin smakat men aldrig sett i en butik förut! Den underbart ljuvliga osten har nog hamnat i min by tack vare de nya ägarnas samarbete med Möllans Ost i Malmö. Lanthandeln ska även satsa på närodlat, och det ryktas att de ska få in svartrötter i nästa vecka… :-)

Att Thomas och Carolina tagit över lanthandeln, med stort engagemang, glad kreativitet och varm entusiasm är det bästa som hänt den här byn sedan jag flyttade hit för 17 år sedan! (Alltså – jag menar inte att det var något bra för byn att just jag flyttade hit, bara att jag bott här så pass länge!)
Om ni vill läsa vad lokaltidningen har att berätta om Thomas Jönsson och Carolina Castillo-Jönsson, och se ett jättefint foto på de nya ägarna, så gå till Mellanskåne lokaltidningen!

Jag har blivit 4 cm kortare!

Var på Vårdcentralen i Storbyn i dag. Min mage har bättrat sig betydligt, om ock inte helt, men jag ville ha något smärtstillande mot min alltmer värkande rygg. Fick en läkare som hette Ludmilla och var vänlig och mycket energisk. Hon kände på min rygg, och på min mage med omkrets. Sedan fick jag gå till provtagningen, Ludmilla ville kolla en väldig massa saker. Och hon ska skicka mig på ryggröntgen – äntligen, det borde gjorts redan i fjol! På provtagningen började de med att väga mig, och siffran var så låg att jag inte minns när jag senast vägde så litet. (Jag vill dock inte säga att jag blivit direkt mager, inte än.) Men jag måste ha gått ner minst en storlek under min kräk-period, till och med mina ringar och min armbandklocka sitter löst… Och mätningen visade att jag nu bara är 163 cm lång – jag minns att jag var 167 när jag gick i första ring!
Fortsätter det så här så går jag väl mot en totalt krympning och utmärgling… Men det må vara hänt, om jag bara slipper den förbannade smärtan i ryggen.
En positiv sak i dag: jag har lämnat in min fina gröna laptop Dellen så att hon ska få en ny dvd-spelare! Det har gått knackigare och knackigare att spela dvd-filmer på sistone – den allra sista tiden har Dellen bara velat spela upp mina skivor med Seinfeld! (Vete gudarna varför Dellen är så förtjust i Seinfeld, fast hon kunde ju valt sämre… ) Men även om Seinfeld klarat tidens tand bra och fortfarande är värda att se, så har jag ju många fler skivor jag vill titta på… :-)

Mindre av mig…

De senaste veckorna har det blivit mindre av mig än tidigare – rent fysiskt, alltså. Inte för att jag bantat utan för att jag kastat upp så snart jag ätit något. (Min mamma var mycket diskret med alla kroppsliga reaktioner och skulle aldrig använt ord som ”spy”, eller ens ”kräkas”, åtminstone inte så att vi barn hörde det.) Min magsäck har helt enkelt fått konvulsioner när jag hällt ned något i den.
I går hade jag inte ätit någonting alls på en hel vecka, bara druckit blaskig saft och tagit någon enstaka klunk yoghurt. På eftermiddagen provade jag att äta ett par mycket små fiskbullar (i dillsås), och först verkade det gå bra! Efter en halvtimma tog jag en tredje liten fiskbulle – men si det var inte populärt:”Vad nu, så här mycket har inte jag plats för!” klagade magsäcken och bollade vildsint runt med de stackars fiskbullarna, det kändes rejält obehagligt och mycket oroväckande. Jag satt blickstilla, vågade knappt andas! Och sedan rapade jag upprepade gånger, vilket jag gjort dagligen i fyra veckor nu. Tidigare har rapningarna kulminerat i… uppkastningar, men mirakulöst nog så lugnade sig magsäcken litet efter en lång stund. Resten av gårdagen blev det bara saft.
I eftermiddag har jag chansat och ätit en halv, mycket liten källarfranska med litet Bregott på. Magsäcken protesterade först, och rapade flera gånger, men verkar nu ha resignerat. (Peppar, peppar..)
Jag är häpen över att jag inte känt mig hungrig alls på de här veckorna, men det är ju bara att vara tacksam för det.
Det värsta är nog att inte ha kunnat dricka kaffe på hela den här tiden!
Gud, så gott det skulle vara med en liten kopp kaffe!

Förstår du skånska…?

En lördagskväll blev jag uppringd av en äldre man, vars namn var mig helt obekant.
Han var inlagd på lasarettet i Lund, sa han, men ville fälla träd på min tomt när han blev utskriven. Han talade ganska sluddrigt, vilket inte alls kändes förtroendingivande. Men man kan väl inte ligga på sjukhus – och lyckas berusa sig?
Efter en kort tvekan bad jag:
”Kan du prata långsammare, jag har litet svårt att uppfatta allt du säger…”
Utan att tveka förklarade han frankt:
”Ja har blitt å me tännerna. Hongen to dom.”
Jag blev fullständigt perplex! Om jag hade haft löständer, och haft en hund som snott dem, skulle jag hellre DÖTT än avslöjat det för en främling!
Om du mot förmodan inte kan översätta skånskan till svenska, så skriver jag överättningen i en kommentar här nedan :-) Plus en kommentar från en tandsköterska!

Ljusglimt i mörkret och kylan…

Nu har dagslängden ökat med drygt 6 minuter på morgnarna, och 10 minuter på eftermiddagarna, jämfört med för en vecka sedan! (Detta gäller Lund – i Kiruna har solljuset ökat mycket mer, eftersom de stackarna där uppe i norr inte har sett mycket av solen de senaste veckorna…) Solfilmen hittar du på nätet, uppdatetad varje fredag, då den sänts i Aktuellt.
Äntligen kan man börja andas igen!
Och krukväxterna har börjat vakna! Små, små skott visar sig på fuchsiorna, som står ljust men ganska kallt, dock frostfritt. Och pelargonerna ser fina ut – ett par av mina stjärnpelargoner har till och med enstaka blommor:
Fotor_148450264579571
Äntligen är Livet på väg tillbaka!

Kulturkrock i rymden…

Hittade nyligen denna underbart tänkvärda lilla historia någonstans på Internet, minns tyvärr inte var:

Då den amerikanske astronauten för första gången träffade sin ryske kollega ville han imponera och berättade för kosmonauten att USA hade lagt ner miljoner dollar på att utveckla en kulspetspenna som fungerade i rymden. Astronauten frågade hur ryssarna hade löst det. Kosmonauten svarade lugnt: ”Vi tog en blyerts”. Alldeles, alldeles underbart! ”Elementärt, min käre Watson!”

”Halvgalen en dag till”

Jag var ju alldeles dagvill genast när jag vaknade på Lille-julafton, trodde allra först att det var Julafton. När jag sedan vaknade på själva Julafton trodde jag de första sekunderna att det var Lille-julafton. Och det var ju på sätt och vis bra, så att jag inte förlorat den dagen helt och hållet.

”Om man inte drömmer blir man galen, / men mitt i drömmen väcks man av förståndet, / som beställer en traditionell engelsk frukost. / Man får gå halvgalen en dag till.”  (Werner Aspenström)

Ja, en god sömn är viktigt! Om man inte sover kan man inte drömma, och om man inte drömmer blir man galen. Nu har jag fått en smula ordning på mina sovtider igen, tack och lov, även om jag fortfarande får litet för litet sömn. Men det kommer att bli bättre när dagsljuset blivit längre, det har erfarenheten lärt mig. Jag får lugna mig med Werner Aspenström, tills dess.

Oj då – är det inte julafton idag?

I går kväll somnade jag inte förrän i morse. (Ja, det är sant, tänk efter!) Jag har ofta svårt att somna, och om jag missar sömntåget som går ca 01.30  –  02.00 så går det inget nytt sömntåg för mig förrän mellan kl 06 och 08. Så blev det i natt, och jag vaknade med ett ryck av att de pratade om julafton på radion (som jag har påslagen dygnet runt.) Tittade på klockan: 12.57.

Jag behöver en god stund för att hjärnan ska vakna ordentligt, har alltid varit sådan. Min första yrvakna tanke var: jag måste hämta bullarna jag beställt på bageriet! Jag lovade hämta dem innan de stängde kl 13 på julafton, sedan har stängt till Annandagen! Jag kastade mig ur sängen, störtade ut till bilen (åtminstone var det brådstörtat i hjärnan) och körde den korta biten till bageriet. Jag var jättekissnödig men hade inte vågat lägga tid på den saken innan jag körde, så jag höll tummarna för att ingen zombie skulle dyka upp och göra mig vettskrämd innan jag han hem igen.

Parkerade alldeles utanför bageriet, slet upp butiksdörren – och häpnade över att det satt ett par och fikade i godan ro vid ett av cafe’borden! Men här på landet är vi generösa och kastar inte ut folk sådär på minuten, så jag tänkte inte mer på den saken. Och visst är det skönt med människor som inte grips av julhetsen utan tar sig tid till en lång, mysig fika till och med på julafton – eller hur? Från dörröppningen hojtade jag till expediten: ”Kommer igen, ska bara till affären!” och skyndade sedan till lanthandeln snett över vägen. Gusskelov, de hade inte hunnit stänga! Hämtade grädde och yoghurt, glömde toapapper, hastade till kassan. Där stod ett yngre par med en massa varor, och de verkade inte ha bråttom – och inte den loja expediten heller.

Jag väntade otåligt på min tur, betalade och skyndade tillbaka till bageriet. Fick mina bullar plus två impulsköpta chokladbiskvier och betalade. Körde hem igen och gick in och kissade, satte på tevatten och satte mig sedan i sängen med mitt sena morgonte. Då sa någon på radion något om ”jultomten” och ”i morgon” – och jag blev förbryllad: Hänger inte pålitliga P1 med längre?

Först då grydde en hemsk tanke i min nu allt mer vaknande hjärna: ÄR det inte julafton i dag? Jag kollade kalendern på min surfplatta – och den sa att det är bara den 23:e i dag… Jag kan inte minnas när jag senast gjorde bort mig så pinsamt! Visserligen är det bara jag som vet det, och expediten i bageriet som kanske anar det – men ändå. Och nu vet ju du också…

Nu har det vänt!

I dag vände det – äntligen! Klockan 11.44 idag inföll Vintersolståndet, och det finns hopp om livet igen!

Senhösten är en jobbig tid, då dagarna med skrämmande obönhörlighet blir kortare och kortare, och ännu kortare… Men nu har det äntligen vänt, nu går vi mot ljusare tider igen! Och runt mitten av januari brukar jag kunna glädja mig över att krukväxterna sträcker sig ett par millimetermot ljuset och börjar skjuta pyttepyttesmå, nya skott. Julen firar jag inte, men Vintersolståndet är en högtidsdag för mig och många andra mörkertrötta!

Å andra sidan går vi in i årets kallaste period, med halkolyckor på isiga vägar, snö som fyker över vägar, hus och åkrar, snö på hela infarten, snö över hela bilen, snödriva utanför ytterdörren så att jag måste be grannen skotta fram mig… Och jag bor ändå i Skåne – tänk så jobbigt de har det uppe i köldhålet Nikkaluokta! 

Aldrig får man vara riktigt glad. Inte så här års…

Mästerlig minikonst med möss

Malmö har fått en ny sevärdhet – säkert den minsta någonsin, men också den mest internationellt kända!

I torsdags i förra veckan öppnade den här lockande lilla nötbutiken, och den lilla musrestaurangen ”Il Topolito” (Musse Pig) vägg i vägg. Sydsvenkan, SDS, var först med att skriva om minibutiken på Bergsgatan, och det dröjde inte länge förrän den stora lilla nyheten spreds i media över hela världen! Och välförtjänt så, för varje liten detalj är gjord med sådan kärlek, omsorg och skicklighet att det är nästan ofattbart. Se den fina lilla cykeln, valnötskärnorna i skyltfönstret, blommorna, hållplatsskylten för Malmö lokaltrafik, minilastpallen med texten ”Affischering förbjuden”, de pyttesmå dekalerna på dörren med betalkortssymbolerna! Och ovanför dem sitter en minidekal med en smiley, tilldelad konstverket av Miljöförvaltnigen! Motiveringen för detta oortodoxa beslut är: ”Vi tycker att det verkar vara en väldigt välskött butik och vi vill gärna främja nyföretagande”, säger livsmedelinspektören Maria Svensson på Miljöförvaltningen i Malmö. Härligt med byråkrater som har humor, och sinne för konst!

Man kan titta länge och väl, och hela tiden hitta nya, roliga detaljer! Det här blir man glad av! 😊 Tack, Anonymouse, för detta mästerliga lilla gatukonstverk, det är det bästa som hänt Malmö på mycket, mycket länge! 

Gå in på www.sds.se, klicka på ”Dygnet runt” i toppen, scrolla nedåt till musbutiken – och läs den härliga berättelsen om minikonstverket, och njut av flera fina foton! Gör det! Du kommer att bli glad av både fotona och berättelsen!

fotor_148183238113069

(Bilden är för stor för at passa vettigt i blogglayouten – å andra sidan måste bilden kunna ses i stort format… Gå in på sds.se!)

I skrivande stund hör jag i P1-programmet ”Spanarna”, ett av mina favoritprogram, att även de uppmärksammar Malmös stora lilla konstverk!

Dellen + jag = sant!

Minns ni problemen med min Dell laptop i september? Dellen hade inte varit i gång på nästan ett år, och hennes dvd-spelare ville inte läsa ”Kalla fötter”, och krånglade även på andra, varierande sätt, och visade en s k bluescreen i protest när jag envisades. Dellen var på det hela taget på ett uselt humör! Det hade nog jag också varit, ifall någon ignorerat mig totalt i nästan ett år, efter en intensiv daglig relation, och sedan ville återuppta vår relation som om ingenting hänt. Och om jag ska vara helt ärlig – och det ska jag väl – så hade jag varit otrogen mot Dellen ända sedan jag fick min surfplatta och blivit häftigt förälskad i den. Fast jag visste ju inte att datorer kunde få sådana känslor…

Jag köpte ett nytt batteri till Dellen, vilket verkade göra henne på litet bättre humör men dock inte helt nöjd. Så småningom gick det bättre, men Dellen krånglade ändå och var oförutsägbart lynnig emellanåt. Jag hade precis fått hem tredje säsongen av ”Vår stora kärlek” (Last tango in Halifax), den härliga BBC-serien som jag hittade andra säsongen av på SVTplay, och var oerört frustrerad över att inte kunna se den.

Jag minns inte riktigt vad jag gjorde, och vad Dellen gjorde – det var så många underliga och frustrerande turer – men jag fick både råd och stöd från Marie, som kommenterade på bloggen, och tack vare henne fick jag mod och styrka att fortsätta kämpa med Dellen. Jag blev inte längre förlamad av skräck när Dellen visade upp en bluescreen utan tog en dust med den.

Det vete gudarna hur det gick till, och jag minns inte alla vändor, men jag startade om Dellen gång efter gång, i Felsäkert läge, och körde Windows Diskreparation m.m. m.m. – och steg för steg blev Dellen mer och mer samarbetsvillig!  Det tog lång tid och pågick under ett par – tre veckor, för ibland var jag tvungen att ta ledigt från vår trassliga relation och bara få slippa tänka på Dellen.

Men trägen och tålmodig vinner, nu är allt groll glömt och Dellen och jag har en lycklig relation och har sett många bra dvd-skivor tillsammans.  Fantastiskt, underbart, ofattbart!

Bäst i TV – ”Sverige!”

Den bästa svenskproducerade programserien i SVT är ”Sverige!”. Och den bästa intervjuaren är Ann-Marie Rauer – utan konkurrens. Varje program innehåller några inslag om kultur, i vid bemärkelse, och en längre intervju med någon kulturperson. Ofta är det en mycket känd person men ibland någon som jag knappt har hört talas om förut – men alltid intressant. Ann-Marie Rauer har en lugn och lågmäld ton, är väldigt väl påläst och hennes intervjuer formar sig till engagerande, avspända samtal inför kameran. Och hon vågar ställa de svåra frågorna också, utan att kränka någons integritet. Hon möter dem hon intervjuar med stor respekt men samtidigt lugnt och självklart – så långt från kändisreportagens sensationssökande i kvälls- och veckotidningar som man kan komma.

”Sverige!” är nu inne på sin trettonde säsong och finns att se på SVTplay. Såg nyss ett par av de senast sända programmen, ett med Peter LeMarc och ett med skådespelaren och transaktivisten Aleksa Lundberg. Mycket sevärda, inte minst intervjun med Aleksa Lundberg, som säger mycket tänkvärt om manligt, kvinnligt och könsrollernas stereotypi. Hon berättade bland annat om när hon gick till en logoped, i samband med sitt könsbyte. Logopeden ville att hon skulle lära sig att gå upp i tonen i slutet av en mening. ”Kvinnor går upp, män går ner”… Det har jag aldrig tänkt på – om vår satsmelodi skiljer sig åt. Det måste jag kolla framöver!

Årets julklapp – korkat!

Nu har Handelns Utredningsinstitut kungjort vad som nominerats som Årets julklapp. (I år är det VR-glasögon.)  Men de är helt fel ute. Åtminstone om man frågar svenska folket. Det vanligaste som vuxna svenskar önskar i julklapp är nämligen – ”ingenting”.

Det har Rädda Barnen tagit fasta på och skapat gåvobrevet Ingenting för att hjälp barn på flykt till en tryggare tillvaro – jättebra ide’! Om de man vill ge en julklapp till inte önskar sig någonting så tror jag inte att de blir lyckliga av ett par VR-glasögon.

”Årets julklapp” är bara ett marknadsföringsknep, för att gynna handeln. Ett sätt att lansera en speciell sorts produkt, som ofta är något som vi tröga konsumenter inte förstått att köpa tillräckligt mycket av. Ibland blev det fiasko – vem använder till exempel bakmaskiner i dag? Sådana ser jag ofta på Amnesty och loppisar…

Minns ni vad som var Årets julklapp i fjol? Jo, robotdammsugare. Hur många mottagare är lyckliga över dem? Organisationen En Köpfri Dag kontrade raskt robotdammsugaren med ett eget klappförslag: en luftgitarr. Ett utomordentligt utmärkt förslag!

När min storebror och jag frågade vår far vad han ville ha i julklapp, när vi var små, så svarade han varje år: ”Snälla barn.” Vi förstod inte riktigt vad han menade, för vi tyckte faktiskt att vi var snälla som vi var. Det här var på 50-talet, när nästan alla barn var väldigt snälla.

Så vi gav honom ett paket John Silver. Varje år. Han verkade aldrig särskilt tacksam.

Vad ska vi göra åt männen?

Nedanstående är inspirerat av författaren, satirikern och kyrkomannen Jonathan Swift (1667-1745) och hans pamflett ”Ett anspråkslöst förslag”.  

Nu måste något göras för att rädda männen, och rädda samhället från manliga skadeverkningar. Dagens samhälle har uppenbarligen svikit männen och låter dem fortsätta nedför de allt snabbare sluttande plan som leder till våld, skadegörelse, kriminalitet – kort sagt tragedier och fördärv för både männen och hela samhället.

All statistik visar att den överlägset övervägande andelen av alla brott begås av män, det är ett obestridligt faktum. Vad skiljer då män från kvinnor? Jo, mängden testosteron! Vad som måste göras är alltså att stävja testosteronets inflytande i den manliga delen av befolkningen. Men hur gör man det?

”Kastrera dem!”, ropar många. Jag säger: ”Kanske… litegrann.” Vi får inte blunda för det faktum att ett stort antal män faktiskt är nödvändiga för den mänskliga artens fortlevnad, samt för utförandet av diverse muskelkrävande sysslor som inte kräver multitasking-förmåga. Och många kvinnor, men även män,  vill gärna ha en trevlig, fridsam man som sällskap. Att ha hund är för de flesta  nog ett sämre  alternativ, på grund av heltidsarbete, allergirisk med mera. Dessutom kan hundars hårande upplevas som irriterande av många. Och alla är faktiskt inte lämpade att ha hund! (Vi måste värna om hundarna också.) Jag är en modern kvinna och vill inte tillråda oåterkalleliga stympningar av halva befolkningen – det vore  inhumant – och dessutom måste vi alltså tänka på vår arts fortlevnad. Men det finns en modern och human variant, nämligen kemisk kastrering!

Då kommer vi till frågan om när denna kemiska kastrering ska påbörjas. Det gäller att hejda testosteronproduktionen innan den kommer i gång på fullt allvar, i puberteten. Experter får utreda lämplig ålder, men egna iakttagelser tyder på att testosteronproduktionen är som högst i åldersgruppen 17-27 år.

Men hur länge ska de då undfå denna samhällsviktiga, våldsförebyggande behandling? Och hur ska vi få män som kan bli fäder till våra barn? Jo, alla män, som inte dömts till fängelsestraff för våldsbrott, sexbrott eller andra grova brott när de uppnår 30 års ålder, genomgår en mönstring. (Jämför med mönstringen för den gamla, obligatoriska värnplikten.) Om de bedöms vara psykologiskt mogna, balanserade och samhällsnyttiga medborgare utan våldstendenser kan man då avbryta behandlingen – och efter inte alltför lång tid bör de ha fått full funktionalitet. Somliga får måhända bestående problem med den sexuella funktionen, men litet svinn får man ta för en god sak.

Dessa ”Godkända män” bör bli väldigt eftertraktade av kvinnor och lär knappast få problem att hitta en partner! Kanske blir godkännandet rentav en merit att ta med på dejtingsajter: ”Sven, 30 år, snäll, charmig och renlig, godkänd i Mansbesiktningen, söker glad och kärleksfull kvinna. Svar till: Lugna hemmakvällar med Dig!”. 

Det behöver väl knappast sägas att utifall en man börjar bli våldsam, kriminell eller på annat sätt inte uppfyller kraven så dras hans Godkännande in med omedelbar verkan och han får återgå i behandling. Blotta vetskapen om detta bör ha en starkt återhållande effekt på alla olämpliga impulser!

Nu undrar kanske Vän Av Ordning om inte detta blir väldigt kostsamt? Ack nej, tvärtom. Tvärtom! Kostnaderna för behandling och Besiktning kommer inte ens i fjärran närhet av alla de miljoner som det kostar att ha en massa män i fängelse! Och innan de hamnar där har det kostat mångmiljonbelopp att ha poliser som jagar dem, och jurister som lagför dem, och advokater som försvarar dem. För att inte tala om kostnader för reparation av järnrörsstaket, återuppbyggnad av nedbränd  byggnader och vandaliserade lokaler, etcetera, etcetera

Jag ämnar å det snaraste tillsätta en kommitte’ som kan utreda alla aspekter av mitt förslag, och jag förväntar mig stor uppslutning för  mina progressiva ide’er.

(P.S. När jag skrev denna bloggpost hade jag inte en aning om att det faktiskt bedrivs forskning om kemisk kastrering av pedofiler i Sverige, på Karolinska Institutet. Det upptäckte jag nu i kväll, när jag googlade på ”kastrering” för att kolla om sökmotorerna hittat detta inlägg. Läs om forskningen i kommentarerna! D.S.)

Ooops – kom ihåg Murphys lag!

Regeringen vill satsa 230 miljarder på höghastighetsbanor för snabbåg mellan Stockholm, Götebog och Malmö. Tidigare har Liberalerna, Sverigedemokraterna och Moderaterna sagt nej till höghastighetstågen med motiveringen att det kostar för mycket, tar för lång tid att bygga och inte är samhällsekonomiskt lönsamt. (Det är nog första gången som jag håller med SD.) Centerpartiet och Kristdemokraterna har fortfarande inte tagit ställning.

Jag säger bara ett enda ord: Hallandsåstunneln23 år (!) efter första spadtaget, och en miljöskandal av gigantiska mått, invigdes tågtunneln genom Hallandsåsen den 8 dec 2015, alltså för snart ett år sedan. Slutnotan på nära elva miljarder kronor blev tio gånger högre än först beräknat. Tidsvinsten när man färdas genom åsen i stället för runt och över är ynkliga 13 minuter.

Kommer de planerade höghastighetsbanorna också att kosta tio gånger mer än planerat? Vilket i så fall blir svindlande 2.300 miljarder. Jag kommer osökt att tänka på en läsvärd bok som jag har någonstans (kan ev. vara ”Murphys lag”) som bl a visade att politiker/beslutsfattare lade ner väldigt mycket mer tid på att diskutera och fatta beslut om små penningsummor än om riktigt stora belopp. 

(Murphys lag säger, i olika tolkningar, att ”Om någonting inte kan gå fel, så går det fel i alla fall.” Murphys lag kallas även ”Lagen om alltings jävlighet”. Ett citat jag fick upp när jag googlade på Murphys lag handlade till och med om tåg: ”När du äntligen ser ljuset i den mörka tunneln så upptäcker du att det är tåget som rusar mot dig.”) 

Jag vill säga ett par saker till om tåg: när det vanliga tågtrafiken i Sverige fungerar som den ska, oavsett is och snö, nedfallna kontaktledningar och träd, skador på lok/vagnar, signalfel, sprickor i rälsen mm mm – kan de kanske börja fundera på höghastighetståg! Jag vet inte hur många människor som är beroende av lokala tåg för resor till och från sina arbeten eller skolor, men de är oerhört många, varje dag! Höghastighetståg är inte till för vanliga människor.

Och utöver själva banorna och tunnlarna kommer snabbtågen att bli svindyra i inköp. Och investeringar i infrastruktur blir inte heller några småsummor.

Allt detta tänkte jag på när jag i dag läste på nätet om skandalerna kring Nya Karolinska Sjukhuset. NKS har en tioårig historia sprungen ur en utredning som visade att det skulle kosta ca 10 miljarder kronor att renovera och modernisera nuvarande Karolinska. Konsulter kom att styra hela processen och på tre år, från beslutet att upphandla till tilldelning av uppdraget, uppgick konsultkostnaderna till 154 miljoner kronor! Konsulter från företaget PWC kom att spela en central roll. De påstod att med OPS-modellen (Offentlig Privat Samverkan) så minskade risken för förseningar och fördyringar och fler företag skulle vara intresserade av att delta i själva upphandlingen – de fick fel på alla punkter. Skanska och Innisfree tilldelades år 2010 den förmånliga upphandlingen utan konkurrens och dessutom ville man ha skattebefrielse. Den så kallade Luxleaks visar att 590 miljoner kronor som betalats ut av landstinget skulle slussas vidare till brevlådeföretag i Luxemburg, för att undvika skatt.

OPS-modellen har varit på tal även i fråga om höghastighetsbanorna – och den uppfanns inte för att spara pengar åt skattebetalarna…