Förstår du skånska…?

En lördagskväll blev jag uppringd av en äldre man, vars namn var mig helt obekant.
Han var inlagd på lasarettet i Lund, sa han, men ville fälla träd på min tomt när han blev utskriven. Han talade ganska sluddrigt, vilket inte alls kändes förtroendingivande. Men man kan väl inte ligga på sjukhus – och lyckas berusa sig?
Efter en kort tvekan bad jag:
”Kan du prata långsammare, jag har litet svårt att uppfatta allt du säger…”
Utan att tveka förklarade han frankt:
”Ja har blitt å me tännerna. Hongen to dom.”
Jag blev fullständigt perplex! Om jag hade haft löständer, och haft en hund som snott dem, skulle jag hellre DÖTT än avslöjat det för en främling!
Om du mot förmodan inte kan översätta skånskan till svenska, så skriver jag överättningen i en kommentar här nedan :-) Plus en kommentar från en tandsköterska!

Ljusglimt i mörkret och kylan…

Nu har dagslängden ökat med drygt 6 minuter på morgnarna, och 10 minuter på eftermiddagarna, jämfört med för en vecka sedan! (Detta gäller Lund – i Kiruna har solljuset ökat mycket mer, eftersom de stackarna där uppe i norr inte har sett mycket av solen de senaste veckorna…) Solfilmen hittar du på nätet, uppdatetad varje fredag, då den sänts i Aktuellt.
Äntligen kan man börja andas igen!
Och krukväxterna har börjat vakna! Små, små skott visar sig på fuchsiorna, som står ljust men ganska kallt, dock frostfritt. Och pelargonerna ser fina ut – ett par av mina stjärnpelargoner har till och med enstaka blommor:
Fotor_148450264579571
Äntligen är Livet på väg tillbaka!

Kulturkrock i rymden…

Hittade nyligen denna underbart tänkvärda lilla historia någonstans på Internet, minns tyvärr inte var:

Då den amerikanske astronauten för första gången träffade sin ryske kollega ville han imponera och berättade för kosmonauten att USA hade lagt ner miljoner dollar på att utveckla en kulspetspenna som fungerade i rymden. Astronauten frågade hur ryssarna hade löst det. Kosmonauten svarade lugnt: ”Vi tog en blyerts”. Alldeles, alldeles underbart! ”Elementärt, min käre Watson!”

”Halvgalen en dag till”

Jag var ju alldeles dagvill genast när jag vaknade på Lille-julafton, trodde allra först att det var Julafton. När jag sedan vaknade på själva Julafton trodde jag de första sekunderna att det var Lille-julafton. Och det var ju på sätt och vis bra, så att jag inte förlorat den dagen helt och hållet.

”Om man inte drömmer blir man galen, / men mitt i drömmen väcks man av förståndet, / som beställer en traditionell engelsk frukost. / Man får gå halvgalen en dag till.”  (Werner Aspenström)

Ja, en god sömn är viktigt! Om man inte sover kan man inte drömma, och om man inte drömmer blir man galen. Nu har jag fått en smula ordning på mina sovtider igen, tack och lov, även om jag fortfarande får litet för litet sömn. Men det kommer att bli bättre när dagsljuset blivit längre, det har erfarenheten lärt mig. Jag får lugna mig med Werner Aspenström, tills dess.

Oj då – är det inte julafton idag?

I går kväll somnade jag inte förrän i morse. (Ja, det är sant, tänk efter!) Jag har ofta svårt att somna, och om jag missar sömntåget som går ca 01.30  –  02.00 så går det inget nytt sömntåg för mig förrän mellan kl 06 och 08. Så blev det i natt, och jag vaknade med ett ryck av att de pratade om julafton på radion (som jag har påslagen dygnet runt.) Tittade på klockan: 12.57.

Jag behöver en god stund för att hjärnan ska vakna ordentligt, har alltid varit sådan. Min första yrvakna tanke var: jag måste hämta bullarna jag beställt på bageriet! Jag lovade hämta dem innan de stängde kl 13 på julafton, sedan har stängt till Annandagen! Jag kastade mig ur sängen, störtade ut till bilen (åtminstone var det brådstörtat i hjärnan) och körde den korta biten till bageriet. Jag var jättekissnödig men hade inte vågat lägga tid på den saken innan jag körde, så jag höll tummarna för att ingen zombie skulle dyka upp och göra mig vettskrämd innan jag han hem igen.

Parkerade alldeles utanför bageriet, slet upp butiksdörren – och häpnade över att det satt ett par och fikade i godan ro vid ett av cafe’borden! Men här på landet är vi generösa och kastar inte ut folk sådär på minuten, så jag tänkte inte mer på den saken. Och visst är det skönt med människor som inte grips av julhetsen utan tar sig tid till en lång, mysig fika till och med på julafton – eller hur? Från dörröppningen hojtade jag till expediten: ”Kommer igen, ska bara till affären!” och skyndade sedan till lanthandeln snett över vägen. Gusskelov, de hade inte hunnit stänga! Hämtade grädde och yoghurt, glömde toapapper, hastade till kassan. Där stod ett yngre par med en massa varor, och de verkade inte ha bråttom – och inte den loja expediten heller.

Jag väntade otåligt på min tur, betalade och skyndade tillbaka till bageriet. Fick mina bullar plus två impulsköpta chokladbiskvier och betalade. Körde hem igen och gick in och kissade, satte på tevatten och satte mig sedan i sängen med mitt sena morgonte. Då sa någon på radion något om ”jultomten” och ”i morgon” – och jag blev förbryllad: Hänger inte pålitliga P1 med längre?

Först då grydde en hemsk tanke i min nu allt mer vaknande hjärna: ÄR det inte julafton i dag? Jag kollade kalendern på min surfplatta – och den sa att det är bara den 23:e i dag… Jag kan inte minnas när jag senast gjorde bort mig så pinsamt! Visserligen är det bara jag som vet det, och expediten i bageriet som kanske anar det – men ändå. Och nu vet ju du också…

Nu har det vänt!

I dag vände det – äntligen! Klockan 11.44 idag inföll Vintersolståndet, och det finns hopp om livet igen!

Senhösten är en jobbig tid, då dagarna med skrämmande obönhörlighet blir kortare och kortare, och ännu kortare… Men nu har det äntligen vänt, nu går vi mot ljusare tider igen! Och runt mitten av januari brukar jag kunna glädja mig över att krukväxterna sträcker sig ett par millimetermot ljuset och börjar skjuta pyttepyttesmå, nya skott. Julen firar jag inte, men Vintersolståndet är en högtidsdag för mig och många andra mörkertrötta!

Å andra sidan går vi in i årets kallaste period, med halkolyckor på isiga vägar, snö som fyker över vägar, hus och åkrar, snö på hela infarten, snö över hela bilen, snödriva utanför ytterdörren så att jag måste be grannen skotta fram mig… Och jag bor ändå i Skåne – tänk så jobbigt de har det uppe i köldhålet Nikkaluokta! 

Aldrig får man vara riktigt glad. Inte så här års…

Ursäkta röran här…

… men jag försöker skapa en aktuell blogroll. Hade en nätbaserad tidigare, och den fungerade utmärkt – tills tjänsten upphörde. Dessutom hade flera bloggare upphört att skriva, eller flyttat till annan bloggportal, så den hade blivit väldigt inaktuell.

Jag har börjat göra en aktuell blogroll i WordPress, men den är inte klar än. Hoppas jag får tid att göra den klar snart…

Mästerlig minikonst med möss

Malmö har fått en ny sevärdhet – säkert den minsta någonsin, men också den mest internationellt kända!

I torsdags i förra veckan öppnade den här lockande lilla nötbutiken, och den lilla musrestaurangen ”Il Topolito” (Musse Pig) vägg i vägg. Sydsvenkan, SDS, var först med att skriva om minibutiken på Bergsgatan, och det dröjde inte länge förrän den stora lilla nyheten spreds i media över hela världen! Och välförtjänt så, för varje liten detalj är gjord med sådan kärlek, omsorg och skicklighet att det är nästan ofattbart. Se den fina lilla cykeln, valnötskärnorna i skyltfönstret, blommorna, hållplatsskylten för Malmö lokaltrafik, minilastpallen med texten ”Affischering förbjuden”, de pyttesmå dekalerna på dörren med betalkortssymbolerna! Och ovanför dem sitter en minidekal med en smiley, tilldelad konstverket av Miljöförvaltnigen! Motiveringen för detta oortodoxa beslut är: ”Vi tycker att det verkar vara en väldigt välskött butik och vi vill gärna främja nyföretagande”, säger livsmedelinspektören Maria Svensson på Miljöförvaltningen i Malmö. Härligt med byråkrater som har humor, och sinne för konst!

Man kan titta länge och väl, och hela tiden hitta nya, roliga detaljer! Det här blir man glad av! 😊 Tack, Anonymouse, för detta mästerliga lilla gatukonstverk, det är det bästa som hänt Malmö på mycket, mycket länge! 

Gå in på www.sds.se, klicka på ”Dygnet runt” i toppen, scrolla nedåt till musbutiken – och läs den härliga berättelsen om minikonstverket, och njut av flera fina foton! Gör det! Du kommer att bli glad av både fotona och berättelsen!

fotor_148183238113069

(Bilden är för stor för at passa vettigt i blogglayouten – å andra sidan måste bilden kunna ses i stort format… Gå in på sds.se!)

I skrivande stund hör jag i P1-programmet ”Spanarna”, ett av mina favoritprogram, att även de uppmärksammar Malmös stora lilla konstverk!

Dellen + jag = sant!

Minns ni problemen med min Dell laptop i september? Dellen hade inte varit i gång på nästan ett år, och hennes dvd-spelare ville inte läsa ”Kalla fötter”, och krånglade även på andra, varierande sätt, och visade en s k bluescreen i protest när jag envisades. Dellen var på det hela taget på ett uselt humör! Det hade nog jag också varit, ifall någon ignorerat mig totalt i nästan ett år, efter en intensiv daglig relation, och sedan ville återuppta vår relation som om ingenting hänt. Och om jag ska vara helt ärlig – och det ska jag väl – så hade jag varit otrogen mot Dellen ända sedan jag fick min surfplatta och blivit häftigt förälskad i den. Fast jag visste ju inte att datorer kunde få sådana känslor…

Jag köpte ett nytt batteri till Dellen, vilket verkade göra henne på litet bättre humör men dock inte helt nöjd. Så småningom gick det bättre, men Dellen krånglade ändå och var oförutsägbart lynnig emellanåt. Jag hade precis fått hem tredje säsongen av ”Vår stora kärlek” (Last tango in Halifax), den härliga BBC-serien som jag hittade andra säsongen av på SVTplay, och var oerört frustrerad över att inte kunna se den.

Jag minns inte riktigt vad jag gjorde, och vad Dellen gjorde – det var så många underliga och frustrerande turer – men jag fick både råd och stöd från Marie, som kommenterade på bloggen, och tack vare henne fick jag mod och styrka att fortsätta kämpa med Dellen. Jag blev inte längre förlamad av skräck när Dellen visade upp en bluescreen utan tog en dust med den.

Det vete gudarna hur det gick till, och jag minns inte alla vändor, men jag startade om Dellen gång efter gång, i Felsäkert läge, och körde Windows Diskreparation m.m. m.m. – och steg för steg blev Dellen mer och mer samarbetsvillig!  Det tog lång tid och pågick under ett par – tre veckor, för ibland var jag tvungen att ta ledigt från vår trassliga relation och bara få slippa tänka på Dellen.

Men trägen och tålmodig vinner, nu är allt groll glömt och Dellen och jag har en lycklig relation och har sett många bra dvd-skivor tillsammans.  Fantastiskt, underbart, ofattbart!

Bäst i TV – ”Sverige!”

Den bästa svenskproducerade programserien i SVT är ”Sverige!”. Och den bästa intervjuaren är Ann-Marie Rauer – utan konkurrens. Varje program innehåller några inslag om kultur, i vid bemärkelse, och en längre intervju med någon kulturperson. Ofta är det en mycket känd person men ibland någon som jag knappt har hört talas om förut – men alltid intressant. Ann-Marie Rauer har en lugn och lågmäld ton, är väldigt väl påläst och hennes intervjuer formar sig till engagerande, avspända samtal inför kameran. Och hon vågar ställa de svåra frågorna också, utan att kränka någons integritet. Hon möter dem hon intervjuar med stor respekt men samtidigt lugnt och självklart – så långt från kändisreportagens sensationssökande i kvälls- och veckotidningar som man kan komma.

”Sverige!” är nu inne på sin trettonde säsong och finns att se på SVTplay. Såg nyss ett par av de senast sända programmen, ett med Peter LeMarc och ett med skådespelaren och transaktivisten Aleksa Lundberg. Mycket sevärda, inte minst intervjun med Aleksa Lundberg, som säger mycket tänkvärt om manligt, kvinnligt och könsrollernas stereotypi. Hon berättade bland annat om när hon gick till en logoped, i samband med sitt könsbyte. Logopeden ville att hon skulle lära sig att gå upp i tonen i slutet av en mening. ”Kvinnor går upp, män går ner”… Det har jag aldrig tänkt på – om vår satsmelodi skiljer sig åt. Det måste jag kolla framöver!

Årets julklapp – korkat!

Nu har Handelns Utredningsinstitut kungjort vad som nominerats som Årets julklapp. (I år är det VR-glasögon.)  Men de är helt fel ute. Åtminstone om man frågar svenska folket. Det vanligaste som vuxna svenskar önskar i julklapp är nämligen – ”ingenting”.

Det har Rädda Barnen tagit fasta på och skapat gåvobrevet Ingenting för att hjälp barn på flykt till en tryggare tillvaro – jättebra ide’! Om de man vill ge en julklapp till inte önskar sig någonting så tror jag inte att de blir lyckliga av ett par VR-glasögon.

”Årets julklapp” är bara ett marknadsföringsknep, för att gynna handeln. Ett sätt att lansera en speciell sorts produkt, som ofta är något som vi tröga konsumenter inte förstått att köpa tillräckligt mycket av. Ibland blev det fiasko – vem använder till exempel bakmaskiner i dag? Sådana ser jag ofta på Amnesty och loppisar…

Minns ni vad som var Årets julklapp i fjol? Jo, robotdammsugare. Hur många mottagare är lyckliga över dem? Organisationen En Köpfri Dag kontrade raskt robotdammsugaren med ett eget klappförslag: en luftgitarr. Ett utomordentligt utmärkt förslag!

När min storebror och jag frågade vår far vad han ville ha i julklapp, när vi var små, så svarade han varje år: ”Snälla barn.” Vi förstod inte riktigt vad han menade, för vi tyckte faktiskt att vi var snälla som vi var. Det här var på 50-talet, när nästan alla barn var väldigt snälla.

Så vi gav honom ett paket John Silver. Varje år. Han verkade aldrig särskilt tacksam.

Vad ska vi göra åt männen?

Nedanstående är inspirerat av författaren, satirikern och kyrkomannen Jonathan Swift (1667-1745) och hans pamflett ”Ett anspråkslöst förslag”.  

Nu måste något göras för att rädda männen, och rädda samhället från manliga skadeverkningar. Dagens samhälle har uppenbarligen svikit männen och låter dem fortsätta nedför de allt snabbare sluttande plan som leder till våld, skadegörelse, kriminalitet – kort sagt tragedier och fördärv för både männen och hela samhället.

All statistik visar att den överlägset övervägande andelen av alla brott begås av män, det är ett obestridligt faktum. Vad skiljer då män från kvinnor? Jo, mängden testosteron! Vad som måste göras är alltså att stävja testosteronets inflytande i den manliga delen av befolkningen. Men hur gör man det?

”Kastrera dem!”, ropar många. Jag säger: ”Kanske… litegrann.” Vi får inte blunda för det faktum att ett stort antal män faktiskt är nödvändiga för den mänskliga artens fortlevnad, samt för utförandet av diverse muskelkrävande sysslor som inte kräver multitasking-förmåga. Och många kvinnor, men även män,  vill gärna ha en trevlig, fridsam man som sällskap. Att ha hund är för de flesta  nog ett sämre  alternativ, på grund av heltidsarbete, allergirisk med mera. Dessutom kan hundars hårande upplevas som irriterande av många. Och alla är faktiskt inte lämpade att ha hund! (Vi måste värna om hundarna också.) Jag är en modern kvinna och vill inte tillråda oåterkalleliga stympningar av halva befolkningen – det vore  inhumant – och dessutom måste vi alltså tänka på vår arts fortlevnad. Men det finns en modern och human variant, nämligen kemisk kastrering!

Då kommer vi till frågan om när denna kemiska kastrering ska påbörjas. Det gäller att hejda testosteronproduktionen innan den kommer i gång på fullt allvar, i puberteten. Experter får utreda lämplig ålder, men egna iakttagelser tyder på att testosteronproduktionen är som högst i åldersgruppen 17-27 år.

Men hur länge ska de då undfå denna samhällsviktiga, våldsförebyggande behandling? Och hur ska vi få män som kan bli fäder till våra barn? Jo, alla män, som inte dömts till fängelsestraff för våldsbrott, sexbrott eller andra grova brott när de uppnår 30 års ålder, genomgår en mönstring. (Jämför med mönstringen för den gamla, obligatoriska värnplikten.) Om de bedöms vara psykologiskt mogna, balanserade och samhällsnyttiga medborgare utan våldstendenser kan man då avbryta behandlingen – och efter inte alltför lång tid bör de ha fått full funktionalitet. Somliga får måhända bestående problem med den sexuella funktionen, men litet svinn får man ta för en god sak.

Dessa ”Godkända män” bör bli väldigt eftertraktade av kvinnor och lär knappast få problem att hitta en partner! Kanske blir godkännandet rentav en merit att ta med på dejtingsajter: ”Sven, 30 år, snäll, charmig och renlig, godkänd i Mansbesiktningen, söker glad och kärleksfull kvinna. Svar till: Lugna hemmakvällar med Dig!”. 

Det behöver väl knappast sägas att utifall en man börjar bli våldsam, kriminell eller på annat sätt inte uppfyller kraven så dras hans Godkännande in med omedelbar verkan och han får återgå i behandling. Blotta vetskapen om detta bör ha en starkt återhållande effekt på alla olämpliga impulser!

Nu undrar kanske Vän Av Ordning om inte detta blir väldigt kostsamt? Ack nej, tvärtom. Tvärtom! Kostnaderna för behandling och Besiktning kommer inte ens i fjärran närhet av alla de miljoner som det kostar att ha en massa män i fängelse! Och innan de hamnar där har det kostat mångmiljonbelopp att ha poliser som jagar dem, och jurister som lagför dem, och advokater som försvarar dem. För att inte tala om kostnader för reparation av järnrörsstaket, återuppbyggnad av nedbränd  byggnader och vandaliserade lokaler, etcetera, etcetera

Jag ämnar å det snaraste tillsätta en kommitte’ som kan utreda alla aspekter av mitt förslag, och jag förväntar mig stor uppslutning för  mina progressiva ide’er.

(P.S. När jag skrev denna bloggpost hade jag inte en aning om att det faktiskt bedrivs forskning om kemisk kastrering av pedofiler i Sverige, på Karolinska Institutet. Det upptäckte jag nu i kväll, när jag googlade på ”kastrering” för att kolla om sökmotorerna hittat detta inlägg. Läs om forskningen i kommentarerna! D.S.)

Ooops – kom ihåg Murphys lag!

Regeringen vill satsa 230 miljarder på höghastighetsbanor för snabbåg mellan Stockholm, Götebog och Malmö. Tidigare har Liberalerna, Sverigedemokraterna och Moderaterna sagt nej till höghastighetstågen med motiveringen att det kostar för mycket, tar för lång tid att bygga och inte är samhällsekonomiskt lönsamt. (Det är nog första gången som jag håller med SD.) Centerpartiet och Kristdemokraterna har fortfarande inte tagit ställning.

Jag säger bara ett enda ord: Hallandsåstunneln23 år (!) efter första spadtaget, och en miljöskandal av gigantiska mått, invigdes tågtunneln genom Hallandsåsen den 8 dec 2015, alltså för snart ett år sedan. Slutnotan på nära elva miljarder kronor blev tio gånger högre än först beräknat. Tidsvinsten när man färdas genom åsen i stället för runt och över är ynkliga 13 minuter.

Kommer de planerade höghastighetsbanorna också att kosta tio gånger mer än planerat? Vilket i så fall blir svindlande 2.300 miljarder. Jag kommer osökt att tänka på en läsvärd bok som jag har någonstans (kan ev. vara ”Murphys lag”) som bl a visade att politiker/beslutsfattare lade ner väldigt mycket mer tid på att diskutera och fatta beslut om små penningsummor än om riktigt stora belopp. 

(Murphys lag säger, i olika tolkningar, att ”Om någonting inte kan gå fel, så går det fel i alla fall.” Murphys lag kallas även ”Lagen om alltings jävlighet”. Ett citat jag fick upp när jag googlade på Murphys lag handlade till och med om tåg: ”När du äntligen ser ljuset i den mörka tunneln så upptäcker du att det är tåget som rusar mot dig.”) 

Jag vill säga ett par saker till om tåg: när det vanliga tågtrafiken i Sverige fungerar som den ska, oavsett is och snö, nedfallna kontaktledningar och träd, skador på lok/vagnar, signalfel, sprickor i rälsen mm mm – kan de kanske börja fundera på höghastighetståg! Jag vet inte hur många människor som är beroende av lokala tåg för resor till och från sina arbeten eller skolor, men de är oerhört många, varje dag! Höghastighetståg är inte till för vanliga människor.

Och utöver själva banorna och tunnlarna kommer snabbtågen att bli svindyra i inköp. Och investeringar i infrastruktur blir inte heller några småsummor.

Allt detta tänkte jag på när jag i dag läste på nätet om skandalerna kring Nya Karolinska Sjukhuset. NKS har en tioårig historia sprungen ur en utredning som visade att det skulle kosta ca 10 miljarder kronor att renovera och modernisera nuvarande Karolinska. Konsulter kom att styra hela processen och på tre år, från beslutet att upphandla till tilldelning av uppdraget, uppgick konsultkostnaderna till 154 miljoner kronor! Konsulter från företaget PWC kom att spela en central roll. De påstod att med OPS-modellen (Offentlig Privat Samverkan) så minskade risken för förseningar och fördyringar och fler företag skulle vara intresserade av att delta i själva upphandlingen – de fick fel på alla punkter. Skanska och Innisfree tilldelades år 2010 den förmånliga upphandlingen utan konkurrens och dessutom ville man ha skattebefrielse. Den så kallade Luxleaks visar att 590 miljoner kronor som betalats ut av landstinget skulle slussas vidare till brevlådeföretag i Luxemburg, för att undvika skatt.

OPS-modellen har varit på tal även i fråga om höghastighetsbanorna – och den uppfanns inte för att spara pengar åt skattebetalarna…

Jacques Werup – en svensk Cohen?

Poeten, författaren, jazzmusikern och estradören Jacques Werup har gått bort. Nyheten fick jag i Ekots 14-sändning, och den gjorde mig förstämd. ”Inte han också”, tänkte jag bedrövad.

Jag har alltid tyckt om Jacques Werup, ända sedan första mötet med hans diktning. Särskilt hans poesi har betytt mycket för mig. Hans skildringar av Skåne och Malmö värmer mig litet speciellt. Jag hade glädjen att se och lyssna på Jacques Werup och Rolf Sersam på Tomelilla Konsthall på 80-talet, i en poetisk och musikalisk föreställning som hette ”Brev i natten”, baserad på dikter av Werup. Rolf Sersam hade skrivit den underbara, lyriska pianomusiken och ackompanjerade själv på flygeln. Orden, musiken och framförandet gav tillsammans en vacker, poetisk helhet och minnesvärd upplevelse. Den sändes senare i radions P1, och kom ut på en LP som jag efter mycken möda lyckades få tag på. Även en senare föreställning, ”Kärlek mellan krigen” sändes i radio och kom ut på LP.

Werup formulerar sig romantiskt och sensuellt om kärlek, men han skildrar också saknad och uppbrott med välformulerad känslighet och utan att vare sig väja för eller vältra sig i smärtan. Han var oerhört mångsidig – jag upptäckte på YouTube att han stod med som en av författarna till den malmöitiska komediserien om fastighetsskötaren N P Möller. Jan Troells långfilm ”Så vit som en snö” bygger på Werups roman Den ofullbordade himlen. Werup skrev manus till filmen och belönades med en Guldbagge för det.

Ur en lång och synnerligen läsvärd intervju av Andreas Ekström i SDS, juni 2006:

Jag har varit med om dig. Jag kan aldrig förlora dig. Det är dina ord, säger intervjuaren.Ja, från slutet av sjuttiotalet. Efter en separation. De kom i flykten.” Man ser dem ofta i dödsannonser. ”Ja. Poesins värde finns i existentiell kris. Också glädje, men mera i kris. Jag använder själv poeter på det sättet. Riktiga poeter ljuger inte om svärta. Och det är trevligt med en sån oneliner i bagaget. Eller… en two-liner, rättare sagt.

Werups förläggare Daniel Sandström, Bonniers, berättar för Sydsvenskan att det finns ett färdigt manus till en bok som kommer nästa år. ”Det är texter som är en kärleksförklaring till den muntliga berättelsen och skrönan. Boken kommer att heta ”Restaurangmusik” och kommer nästa år.”

Mycket av det Jacques Werup skrivit är oförglömligt, och han finns kvar i sin rika och mångfacetterade produktion. Vi har varit med om dig. Vi kan aldrig förlora dig.

Oraklet Leif GW spådde Trump

I ”Veckans brott” i SVT i går kväll spådde Leif GW Persson att Donald Trump skulle vinna presidentvalet i USA.

”Jag är ledsen, men jag har ju ganska länge trott, även om ingen annan trodde det, att det blir nog Trump. Tyvärr, för det är verkligen inget jag åstundar eller önskar. Det räcker med att några procent av dem som tros rösta på henne håller sig hemma. Det är ett stort steg för amerikaner att ta, det där att ha en kvinnlig president.

”I morgon vet vi”, sa programledaren Camilla Kvartoft avrundande. ”Och jag hoppas innerligt att jag har fel!” sa Leif, och tillade med ett snett leende: ”Och då är man inget orakel längre, och det vore skönt!” 

Jimmie Åkesson är ganska nöjd, och Putin och Marine Le Pen är nöjda och har gratulerat Trump. Politiska förståsigpåare i medier över hela världen fick fel, men Leif GW fick rätt – till sin egen bedrövelse. (Och för övrigt älskar jag när han använder nästan utdöda ord som åstundar, det gör honom extra lyssnansvärd.)

Millennium 4 – vad tycker du?

Den 27 augusti kom Millennium 4 ut, efter ett makalöst hemlighetsmakeri och sällan skådat förhandsintresse – det senare ett  resultat av det förra, för att boken skulle få maximalt uppmärksamhet. Boken är dock inte skriven av Stieg Larsson, som skrev de 3 första delarna, utan av den tidigare Expressenjournalisten David Lagercrantz, son till den store Olof.

Jag har inte läst Stieg Larsson, inte heller Lagercrantz, men jag såg teveserien av de 3 först böckerna. Jag tyckte det var obehagligt med de många sadistiska vålds- och sexscenerna, och jag tyckte det var väldigt mycket prat i stället för gestsltande. Jag är alltså inte en av de många Milleniumfrälsta.

I dag har jag på nätet läst recensioner av boken, och åsikterna går vitt isär. Många proffsrecensenter var tveksamma, ganska många på boksäljarsajterna gav bara 1-2 stjärnor, många gav 4-5. En sak som påpekades av flera var det mångordiga pratandet, som med fördel skulle ha gestaltats i stället. Inte underligt att boken är ca 600 sidor lång!

Ni som läst vad jag skrivit om den brittiska polisserien ”Happy Valley” vet att jag blev väldigt imponerad av den, när jag såg säsong 2 på SVTplay. Och en av många orsaker till min förtjusning var att den var suverän på att gestalta. Där fanns ordlösa, minnesvärda scener som fördjupade skildringen mer gripande och effektivt än vad ord kunde ha gjort. Ett ansiktsuttryck, en blick, en rörelse kunde säga så mycket – utan ord. Dessutom var handlingen tät och trovärdig, och skådespelarna helt lysande.

Åter till Millenium 4… David Lagercrantz fick i uppdrag av Norstedts Förlag att skriva Millenium 4, och han åtog sig jobbet. Det blev en hel del uppståndelse över att Stieg Larssons verk skulle fortsättas av någon annan. Själv tycker jag det var cyniskt och girigt av förlaget, och David Lagercrantz lär förstås inte gå lottlös ur samarbetet med Norstedts. Huvudansvaret ligger naturligtvis hos förlaget, även om Lagercrantz är ansvarig för sin medverkan.

100 dagar av dysterhet…

I dag gick solen ner 1 timma tidigare än i går – eftersom vi återgått till normaltid och ställt tilbaka klockan.

Nu väntar 100 dagar av kyla och mörk dysterhet, och för varje vinter känns det allt tyngre att uthärda. Inte förrän i slutet av januari märker man tydligt att dagarna blivit längre, och att solen syns allt mer och allt starkare. Och skulle man själv inte märka det, så kan man se det på att krukväxterna börjar sträcka sig mot ljuset och försiktigt provar att skjuta nya skott, efter att ha kurat dystert under den mörkaste tiden.

Under februari ökar dagslängden snabbt, gusskelov, men det är ofta den kallaste och mest snörika delen av vintern…

Jag minns med saknad vintern 1987, då jag bodde på landet på Mallorca från början av januari till den sista mars. Jag passade huset åt en pensionerad kollega, som skulle på sitt vanliga vinterbesök i Sverige. Det var på många sätt tre ljuvliga månader, då jag promenerade på smala byvägar, barbent i solen och med sommarkjolen vajande för en ljum bris. Jag plockade vild sparris, som växte rikligt längs stengärdsgårdarna, och åt sparrisomelett till lunch nästan varje dag. Och jag köpte ”Hundra år av ensamhet”, av Gabriel García Márquez, och försökte läsa den, på spanska…

När jag skulle flyga ner till Mallorca gick inga båtar mellan Skåne och Köpenhamn, eftersom Öresund var fullt av tjock, ogenomtränglig is, man måste ta sig via Helsingborg-Helsingör. När jag kom hem igen den sista mars var det fortfarande en väldig massa is i Sundet, men färjorna Dragör-Limhamn gick trots allt – men vilket förfärligt oljud när tjocka isflak ideligen slogi skrovet! Det var litet chockartat.

Jag slås av häpnad…

…över mitt eget minne, som av outgrundlig anledning tycks bli bättre och bättre! (Fastän jag varken joggar eller motionerar på annat sätt.)

Plötsligt kan det dyka upp ett ord i tankarna, bara sådär, och sedan får det mig att minnas en massa annat. I går kväll, t ex, dök glosan ”shackle” upp i huvudet – och jag tänkte blixtsnabbt: ”Shackleton var väl en brittisk polarforskare?” Och visst var han det, sa Google. Och så läste jag en hel del intressant om honom, t ex att hans drivkraft för att utforska Sydpolen var att vinna sitt hjärtas dam! Han blev adlad av kung Edward VII. Han dog i en hjärtattack 1922 på väg ut på sin fjärde expedition (vid ett stopp på Sydgeorgien) och ligger begravd där. Så hemskt att ligga begravd på Sydpolen! Trots allt mod och risktagande var Shackleton inte vårdslös, står det på Wikipedia. ”Bättre en levande åsna, än ett dött lejon”, skrev han i ett brev till sin älskade hustru.

Sedan tänkte jag på Per Olof Sundmans frysrysande roman ”Ingenjör Andre’s luftfärd”, som jag sträckläste i nagelbitande spänning under ett yrande snöoväder på 80-talet, och jag kom ihåg både Fraenkel och Strindberg. Och sedan kom jag att tänka på Frans G Bengtsson och ett par små kåserande noveller av honom. En handlade om hans skräckupplevelse av att fotograferas, som barn – han trodde att kameran skulle krympa och platta till honom, så att han blev som fotografierna av hans döda släktingar. En annan handlade om spöken, och att det finns trer4 sorters människor 1. de som tror på spöken och är rädda för dem, 2. de som tror på spöken men inte är rädda, 3. de som inte tror på spöken men är rädda för dem… 

Ja, så där kan det gå till när jag minns. Jag vet aldrig var jag hamnar, jag förlyttar mig med gränslös lätthet från britter på Sydpolen till en kraschad svensk luftballong på väg till Nordpolen.  Man vet aldrig var man har mig.

Motion är bra för hjärnan!

Motion är inte bara bra för hjärta och kärl, vilket vi visste redan förut – måttlig motion är även nyttigt för hjärnan! Lite ökad puls kan ge skydd mot flera av hjärnans sjukdomar, och kan behandla demens, depression och stressrelaterade sjukdomar – ofta lika bra som medicin. Denna goda nyhet hörde jag när jag lyssnade på Vetenskapsradions veckomagasin i P1 i går. Löpning är idealiskt, man behöver inte träna som besatt men man ska få upp pulsen litet.

Forskare har studerat möss som led av en särskild hjärnskada, som gav dem sämre balans och svårt att gå. Mössen delades in i två grupper, där den ena fick tillgång till motionshjul att springa i. När forskarna senare undersökte djuren visade det sig att djuren som fick möjlighet att motionera fick klart bättre balans och levde i över ett år, medan de möss som inte haft motionshjul dog efter ca en månad. Det visade sig att de långlivade mössens hjärnskador delvis reparerats, genom att produktionen av så kallat myelin ökade. Myelin gör att kommunikationen och nervsignalerna i hjärnan fungerar bättre. Forskarna tror att effekten hör ihop med ett särskilt protein, som släpps ut i kroppen vid träning.

Om du vill lyssna på programmet så kan du hitta det på sverigesradio.se, P1, Vetenskapsradion.

Litet löjligt med Dylans tystnad…

Det börjar bli litet löjligt med Dylans tystnad kring hans Nobelpris.

En som inte skulle tigit och gjort sig oanträffbar är Björn Ranelid. Tvärtom. Få författare åtrår väl offentlighet så som han. Och om han inte tycker sig få tillräcligt mycket välförtjänt uppskattning så formulerar han själv lovord: ”Jag är en påfågelshanne i det svenska språket och inte ens Rembrandt, van Gogh eller Zorn hade kunnat kopiera färgerna i min skrud. Det är inte skryt, utan ett empiriskt faktum.” 

”Få samtida författare har utsatts för så många aggressiva påhopp, men han tillhör samtidigt den grupp svenska författare som verkligen är älskade och respekterade. I sitt författarskap räds han aldrig att balansera på den hårfina gränsen mellan det som är stort och det som bara är storvulet. /…/ Om bilden av kvinnan på framsidan är mytologiserad, så är författarbilden det i allra högsta grad också. Likt ett slags litteraturens Julio Iglesias förkroppsligar Björn Ranelid på bilden den vulgärromantiska mytbilden av den själfulle författaren. Inte många andra svenska författare skulle välja att porträtteras så här ogenerat.” (Ur recension av ”Kvinnan är första könet” i SvD)

När Ranelid skulle ställa upp i Melodifestivalen, som textförfattare och artist, sade han så här till Aftonbladet: ”Det ska skrivas svensk litteraturhistoria för jag sprider mitt ord mer än vad Stieg Larsson någonsin har gjort”. 

Författarkollegan Unni Drougge är kritisk. ”Efter att ha erhållit kulturell pondus har han gjort en negativ klassresa och nått rock bottom. I sin desperation klamrar han sig fast vid nöjesjipponas livslinor och går med på vilken uppmärksamhet som helst. Hans kärlek till medial exponering börjar likna ett missbruk”, säger hon.

Om Svenska Akademien vill vara förvissad om en Nobelpristagare som hellre än gärna ställer upp på intervjuer, framträdanden, uttalanden, all tänkbar offentlig uppmärksamhet – då finns det nog ingen villigare kandidat än Ranelid. 

P.S. Jag förstår inte riktigt den där jämförelsen mellan påfågelhannens skrud och Rembrandt, inte heller hur det kan vara ett empiriskr faktum. Men det måste vara mig det är fel på. D.S.